Minns ni Don Quijote? Han med riddarromanerna och väderkvarnarna? Kunde inte sluta läsa daterade äventyrsromaner om riddare på farligt uppdrag som räddar damer i nöd. Kunde inte riktigt släppa idén om att själv transformera sig till en ädel riddare, trots att ädla riddare var mer än passé. Sagt och gjort - Quijote satt upp på spattiga Rosinante och gav sig i sällskap av sin övervakare Sancho Panza ut på mission, trots att världen inte längre hade minsta behov av riddare, om än aldrig så ädla. I sin sinnesförvirring såg han ärofyllda uppdrag i de mest triviala situationer och ställde snarare till med mer trubbel för dem han "räddade".

Besattheten hos Don Quijote, att så hårt klamra sig fast vid en äldre och bättre värld, som sannolikt aldrig funntis IRL, påminner mig om hur sd hårt klamrar sig fast vid en på 1800-talet uppdiktad kultur men som de så längtar efter att "återskapa" och sprida så att alla i landet kan få strutta omkring i knätofsar och spela nyckelharpa. De kallar det visst för kulturpolitik.

Men medan Don Quijote åtminstone visar viss sjukdomsinsikt, fast påpekar att det blir roligare på hans vis, verkar Åkesson och kompani inte ens vilja ha kul, utan bara likrikta och tvinga landets invånare bära folkdräkt, äta utdöda maträtter och leka vikingar. Utan reflektion över nyttan med det hela, men med en grumlig idé om att det var bättre förr, för då gjorde alla lika.

I en artikel i aftonblaskan av Martin Aagård berättar Mattias Karlsson, som är sd:s kulturpolitiska talesperson, om hur partiet vill sprida sin ideologi via utbildning, föreningsliv och kultursektorn och Borås "stolthet" Petzäll talar i samma artikel om det ideologiska sprängstoff som ligger i kulturen och låter sig imponeras av kommunismens metoder att införa sin allenarådande syn på kultur. Känns ju fräscht...

Renons på visioner är i stället kulturministern, som sitter och väntar på att storföretagen ska skramla pengar till ett nytt operahus, utan minsta ansats till politisk styrning i form av t.ex skatteavdrag för kultursponsring. Ministern såg i veckan till att göra sig impopulär bland såväl kulturjournalister som affärsmän, då hon dissar den intellektuella journalistiken samtidigt som hon säger att kultur är för svårt för finansmännen, som hellre satsar sina sponsorpengar på sport, som de begriper sig på. Nu har hon alltså både försökt att tala om vad som ska vara konst och hur den ska omskrivas av dess granskare - kanske har hon fått sitt ministeruppdrag om bakfoten.

Vad ska vi då med kulturen? Ja, det kan förstås inte jag sätta mig till doms över - det vore ju att kasta sten i det så kallade glashuset. Men ett kulturliv som inte vågar kommentera samtiden är inget att ha; kultur sponsrad av ekonomiska makthavare kan inte vara den kritiskt ifrågasättande konsten och konsten kan inte sitta i knät på några välgörare. Inte heller kan konsten låta sig styras av politiska sanningsdepartement. Det är därför som den offentligt finansierade kulturen har sin plats i demokratin. Annars kan vi lika gärna lägga ner och satsa på riddarromaner och vikingabröl allihop.

Läs också vad Clemens Poellinger och Karin Olsson har att säga i frågan.