Strindbergsmuseet får 200.000 statliga pix att sätta sprätt på för att högtidlighålla 100-årsminnet av August Strindbergs död, berättar SvD:s kultursidor. Det kan ju tyckas generöst. Men när man firade Linné häromåret, brände man 27 miljoner spänn ur samma kassa och när näringslivet hakade på fyrdubblades denna summa. Kanske är det de privata initiativen som kulturministern inväntar i sedvanlig tystnad.

Hade författaren varit i livet skulle han troligen överskuggat Ranelid i barnsliga utspel och angrepp på ständiga sekreterare (även om jag nog får medge att Englund startade den här s.k fejden). Strindberg stolthet sårades svårt när Sven Hedin förlade sin hemkomst från en upptäcktsresa tätt inpå Strindbergs 60-årsdag och allmänheten troligen inte orkade uppbåda mer firande den veckan. Då han senare samma år fick se andra nationalklenoder, som Lagerlöf och Heidenstam få lov och pris, blev angreppen allt mer urskillningslösa. Å andra sidan, hade han varit i livet, skulle vi ju inte ha något att fira, förstås.

Behöver man verkligen, frågar sig vissa, uppmärksamma en sådan stolle, som dessutom hade rätt gubbig kvinnosyn? Den litteraturhistoriska relevans Strindberg äger rättfärdigar, tycker jag, ett visst ståhej. Som det verkar nu, är det framför allt Stockholms stad som satsar pengar på tilldragelsen, men jag skulle gärna se lite kulturpengar i t.ex min del av landet. Eller så väntar jag på sponsringen från småföretagarna här i bygden, vilken torde komma igång snart enligt Adelson-Liljerothsk logik.

Crux - originalet