Vi överraskade gårdagskvällen med att besöka en sportbar. I detta storbildsparadis visades denna afton en match mellan de spanska storlagen Madrid och Barcelona, den s.k klassikern eller "el clasico", gissningsvis det enda spanska uttryck, förutom möjligen "cerveza", lejonparten av besökarna känner till. (Mer om min egen okunnighet nedan!) Nu råkar det ju vara så att en svensk kille spelar i det ena laget, vilket omöjliggör ett stöd för det andra laget. Mitt första misstag var att högt fråga vilka som var vilka. Vilka är dom vita och vilka är dom randiga? Jag kände föraktet från barcasupportern bredvid.

Initialt fascinerades vi (tre tjejer) av två ting: mängden män samt mängden TV-skärmar. Kanske är det så att frekvensen av de tidigare är avhängig av frekvensen av de senare. Alltså:

-Hur får vi hit stans alla män?

-Jo, vi sätter upp 25 olika TV-skärmar och visar sport på alla.

Min fantasi skenar genast iväg med mig och jag föreställer mig den kvinnliga motsvarigheten till sportbaren - en chick flick-bar, där Dirty Dancing och Pretty Woman visas ur 25 vinklar. I stället för fatöl serveras cosmopolitan och rosé.

Hursomhelst. Vi hjälptes åt att reda ut vilka som var vilka (dom randiga är Barcelona och dom vita är Madrid) och lista ut hur offside-regeln tillämpas samt när vi sist såg en match tillsammans och vad vi hade på oss då. Till sist glömde vi liksom bort att titta, men de ölstinna ropen gjorde det lätt att hänga med ändå! Vi gick i halvlek. Men det var goda mojitos!