En frusen marsmorgon 1908 i Chicago peppras - av misstag - en ung judisk invandrare full av bly i polischefens bostad. Nästan hundra år senare intresserar sig en bosnisk invandrare för historien, vilken uppvisar en hel del logisk inkonsekvens. Det slumpartade mordet blir den utlösande faktorn till både en häxjakt på anarkister, en kvarlämnad systers famlande efter sanningen och en bosnisk engelsklärares uppvaknande ur sin exiltillvaro i ett förfrämligat 2000-tal. Han ger sig ut på en oundviklig resa i tid och rum för att uppsöka Lazarus, den  mördade "anarkistens", historia i sällskap av Rora, fotografen, historieberättaren och risktagaren.

Det ska visa sig att Lazarus och Vladimir, exilbosniern, har en del gemensamt, något som uppenbaras för läsaren genom till synes slumpartade likheter i form av namn, händelser, detaljer. Parallellerna flätas mot slutet av romanen allt tätare och läsaren inser att det kanske inte alls är slumpen det hänger på. Utan historien, som envisas med att upprepa sig. Må vi kalla det pogrom, förintelse, etnisk rensning eller terroristjakt - intoleransen sticker ideligen upp sitt fula tryne och bökar sig fram till den grupp av människor man för närvarande behagar beskylla för världens ofärd.

Medan berättelsen allt häftigare växlar mellan då och nu, börjar Vladimirs slumrande identitet vakna till liv och längta efter den plats där någon lägger märke till hans frånvaro. Kanske är det på Sarajevos mjuka asfalt han kan återskapa sig själv som en vårt århundrades Lazarus. Kanske är det ett fåfängt tilltag.

Förhållandet till sanningen fungerar som en indikator för vår antihjältes utveckling; för bosniern är sannolikheten tillräcklig och hans (Roras) berättelser bres på, utvecklas, återanvänds i ny form, för publikens höga nöje och krocken med det amerikanska sanningsälskandet blir fatal:

I Chicago hade jag börjat längta efter Sarajevobornas sätt att berätta - de var ständigt medvetna om att lyssnarnas uppmärksamhet kunde svikta och därför överdrev de och broderade ut och drog sig inte ens för att ljuga. Man lyssnade, hänryckt, beredd att skratta, och struntade i tvivelaktigheter eller osannolikheter. Det fanns en solidarisk historieberättarkod - man saboterade inte någon annans berättelse om den roade åhörarna, för då fick man räkna med att ens egna berättelser blev saboterade en vacker dag. All misstro sopades under mattan, för ingen förväntade sig sanning eller information, bara nöjet i att få ta del av en historia och kanske föra den vidare som sin egen. Annat är det i Amerika - det envisa vidmakthållandet av kollektiva fantasier får folk att kräva sanningen - verkligheten är Amerikas mest lönsamma handelsvara.

Kravet på sanning känns som en standard som satts av vår tid, där kopplingen till verkligheten är ett säljargument. Men en god historia är en god historia och upplevelsen kan bli minst lika påtaglig hos läsaren, må så vara att berättelsen endast är sannolik, om ens det.

Roras skrönor från belägringen av Sarajevo ifrågasätts inledningsvis av Vladimir, för att mot slutet sväljas med både hull och hår. När reskamraten mördas - liksom Lazarus av en slump - börjar författaren Vladimir ta form, en ytterligare aspekt av uppståendet från de döda (om man nu får likna den amerikaniserade tillvaron vid döden).

Man kan inte låta bli att kommentera språket som med sitt ofrånkomliga bildspråk irriterat vissa recensenter, men som skapar överraskande effekter med sin detaljer. Vad sägs om:

En kör av ungdomar av varierande längd och bredd (som alltid påminner mig om Chicagos skyline) tragglar sig igenom en traditionell bosnisk visa med ett uttal som för alltid påverkats av den amerikanska tonårsjargongen.

eller

En bisonhalsad best stod vid metalldetektorn, tydligen med ett par julskinkor dolda i ärmarna på den imiterade Armanikostymen.

eller varför inte

Taubes hatt studsar på sätet mellan dem, som om det fanns en kanin där inne. Hon lyfter upp hatten, men det finns ingenting där.

Det finns mycket att upptäcka i Lazarusprojektet och efter bokcirkeln som hölls  gavs goda grunder att läsa om romanen. Det får emellertid bli ett senare projekt.

Acceleration i slutet av romanen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Nu faller dagg och nu stiger sol. Kan du höra?   Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur ja...

      Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroa...

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på g...

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resoneman...

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela N...