Rom. Fiumicino. Naturbehoven kallar på uppmärksamhet. En titt på skyltarna ovanför: Rakt fram, bra! En snabb analys av övriga skyltar gör det emellertid klart att man egentligen menar höger. OK, höger då. Inom kort står vi öga mot öga med - en hiss. Visserligen med påtaglig urindoft, men ändå! Vi chansar ändå på hissen och trycker ned oss en våning, kliver ur, följer den universella symbolen en bit till och hamnar rätt till slut.

På väg från Vicolo delle Vacche (kogränd) ett par kvarter från Piazza Navona, styr vi hågen mot Forum Romanum för lite ruinspotting. Precis när jag stoppar ned handen i väskan och famlar efter en karta (mitt lokalsinne har denna resa varit utsatt för viss misstro) får vi syn på en skylt: Piazza Venezia. Bra, bara att följa pilarna. Eller...?

Efter en stunds vandring åt samma håll som pilen visat, upphör strax skyltningen. Vi chansar lite i korsningen - och hamnar faktiskt rätt.

Vatikanmuseet, i sökandet efter Sixtinska kapellet. Här finns det gott om skyltar och man kan välja olika vägar för att nå sitt mål. (Ett problem är emellertid att alla mål inte finns med på alla skyltar.) Hursomhelst väljer vi "the short itinerary" till Sixtinska, vilket visar sig vara ett misstag; snart befinner vi oss i en brant lutande trappa tillsammans med halva Japans population samt enstaka nordamerikaner som verkar ha kommit ifrån varandra, men de hittar som tur är varandra genom att ropa högt över japanerna och mig. Sen är det för övrigt "inga problem" att följa med folkströmmen till kapellet.

Mitt huvudsakliga uppdrag med museibesöket är att finna Laokoon. Han ska stå i Pius Clementinus museum, vilket verkar omöjligt att finna om man som jag befinner sig i ett av de andra museerna. Slutligen står jag och tittar in på Hercules i Sala Rotonda. Men jag kan inte komma in i rummet, måste ta en annan väg, enligt vakterna. Suck! Jag uppbådar min sista tapperhet och testar en ny grej: Jag går vilse lite med vilje och tittar sedan på skyltarna - och kommer faktiskt fram efter att ha armbågats lite med andra hälften av Japans befolkning.

Försökt hitta ut från Vatikanmuseet någon gång? Man tror att "uscita" betyder snabbaste vägen ut. Efter att ha gått förbi samma souvenirkiosk tre gånger börjar man undra om inte påven och dom går runt och flyttar på skyltarna med flit och använder övervakningsfilmerna som fredagsmysunderhållning.

Är det då så konstigt att Dan Brown väljer just Rom som miljö för romanen Änglar och demoner? I en stad där man ständigt får leta ledtrådar för att hitta nästa ledtråd för att lösa gåtan känns det inte ett dugg sökt att tro att Browns roman egentligen är based on a true story? Anagram, osynligt bläck och och dolda symboler - det är många koder som ska knäckas om man ska hitta rätt i den romerska labyrinten!

Nästan ute. Eller?