I dagens SvD skriver Magnus Persson om den vittomtalade och under pseudonym skrivna deckaren Hypnotisören och om den hysteri kring författarens identitet som brutit ut, mestadels till följd av förlagets skickliga marknadsföring. Må så vara, men att allmänheten lockas av ett hemligt namn skulle ju kunna tyda på ett slags önskan om att slippa blödande självbiografier och kriminalromaner byggda på mer eller mindre verkliga händelser. En motreaktion på Pojken som kallades det.

Å andra sidan, förlagets uppförstoring av den mystiska skriftställaren och det faktum att publiken faktiskt nappar på detta bete, visar kanske snarare vår sensationslystenhet - vi vill så gärna ha reda på vem som skrev boken, så att eventuella autentiska drag kan utredas.

Förr i världen kunde pseudonymer användas när författaren klargjorde sin ståndpunkt i en känslig fråga eller tog upp problem till debatt eller helt enkelt bara var kvinna. Är detta syfte förlegat? Har pseusonymen reducerats till en markadsföringsploj?

Jag antar att vi inte får veta det förrän Keplers sanna jag finns på Expressens löp.