I Amelie Björcks bok om Sonja Åkessons texter (Sonja Åkesson, Natur och kultur, 2008), som numera finns på pocket, hittar jag många anledningar att läsa om Åkessons dikter. Ett av mina främsta argument är Vårkväll (Husfrid, 1963):

Den första vårdagen

kom det ingen post

och ingen hörde av sig på hela dagen.

Till middagsfärsen skalade jag lök:

ögonlocken skavde och fånades.

Hisslampan skar sig på kvällshimlen.

Barnet kom äntligen in

svettvåt och flämtande

med en påse frusna fåglar.

Kommentarer känns överflödiga.