I Hovedströmninger i det 19. aarhundredes literatur (1872-90) pekar Gerorge Brandes ut litteraturens och författarens moraliska uppdrag - att ställa problemen under debatt. Den sociala medvetenheten hos realismens skriftställare hade vuxit, dels i och med urbaniseringes medföljande misär, dels som en protest mot romantikens känslosamma lullull. Som exempel kan åberopas stackars föräldralösa Oliver Twist eller en viss Nora som tröttnat på att vara kuttersmycke.

Samhällets brister sattes under lupp i konsten; ändock klipptes icke tråden till traditionen för de konstnärliga uttrycksformerna. För litteraturens del epik, lyrik, dramatik.

Anna Odells offentliga ifrågasättande av psykvården kan knappast ha undgått många. Publikrekord på Konstfacks vårutställning vittnar om Odells förmåga att påkalla uppmärksamhet, vilken förmåga likställs med normbrytande enligt Stefan Eklund på SvD. Detta normbrytande har bevisats effektivt av t.ex. Pål Hollender och apan Ola. Till yttermera visso har alla, inklusive Odell, lyckats starta konstruktiva samhälls-/konstdebatter. Men vad jag, och tydligen fler med mig, frågar oss är: Vart tog konsten vägen?

Stig Larssons (utan e) citat får avrunda inlägget:

I Dan Wolgers utställning med defekta leksaker uppfattar jag att det finns vad vi skulle kunna kalla konstnärlig kraft. Däremot har jag svårt att känna det i dennes dokumentation av sin stöld av en soffa på Liljevalchs. Och det beror såklart inte på att jag har blivit provocerad av hans tilltag. Att demonstrera konstens institutionella gränser har på sin höjd ett sociologiskt intresse.

(Axess nr 3:2009)