Ibland när jag vill få mina elever att må riktigt dåligt, kan jag plocka fram Tysk höst av Stig Dagerman. Dagerman skickades 1946 ut av sin arbetsgivare Expressen för att beskåda och rapportera om ruinläggandet av tyska städer efter det bejublade krigsslutet och resultatet blev det bästa resereportage min kollega B. någonsin läst. Det är svårt att inte instämma.

Ett smakprov från Hamburg som jag tänkte bjuda på imorgon:

Fräulein S. och jag avslutar dagen i en före detta skoltoalett i Altona. Skolan är sönderslagen, men i skolans toalett bor en sudettysk familj med tre barn. Mannen letar järntråd i ruinerna och lever på att sälja prydnadssaker som han själv tillverkar av tråden. Det ser häpnadsväckande prydligt ut i denna pissoar och mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem, och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far, sin hustru och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona.

Redan förra veckan startade den mentala tortyren av eleverna, då jag tvingade dem att se en dokumentär om Harry Martinsons bildspråk (väldigt bra, men litet svår, kanske), och tillät endast utträde ur rummet i händelse av vaccinering, vilket skedde med jämna mellanrum. När jag, i samband med en grundlig genomgång av Mimans symboliska innebörd såsom förebådare av självmordet, tände lysrören i salen, såg stackarna minst sagt svårmodiga ut, vilket jag först förknippade med reaktionerna på vaccineringen. Lika delar vaccinering och Martinson, blev svaret.

Får se vad litet dagermansk ångest kan göra för dem...