I jakt på aktuella kröniketexter stötte jag av en slump på en referens till den s.k humorsiten 1000 apor. Det visade sig vara relativt enkelt att hålla sig för skratt, då humorn består av dels uppdiktade elakheter dels fiktiva intervjuer med kändisar som parodierar sig själva på ett sorgligt vis. Inte en enda gång lyckades jag skratta, trots att jag vanligen uppskattar såväl ironi som parodi.

Det som mest frapperade var den uppblåsta uppmärksamheten inslagen fått - långa kolumner av kommentarer, vars upphovsmän tydligen vikt sig tredubbelt av skratt åt att en av sitens medarbetare kallat en robinsondeltagare bög och en annan för avliden i tsunamin. Ha ha! Eller...?

Paul Grice's konversationsregler dök osökt upp i mitt medvetande. Dessa går ut på att man ska tala sanning, bara säga det som är nödvändigt och relevant samt att säga det på begripligt sätt. Den regel, som jag tror ap-sitens skapare bryter mot, är den om nödvändigheten. Om man måste kalla en demokrati för en demokrati, så är det nog något lurt bakom. Och om man måste kalla en humorsite för en humorsite, så är den kanske inte heller så kul.