Detta gissel! Ve, det skär ända in i själen (och i öronen). En enda liten bokstav, men helt felplacerad! Jag talar om bokstaven s. Ett trevligt litet ljud i rätt sammanhang, men på fel plats slungas det som ett spjut rakt mot mina trumhinnor. Och när det används i skrift, sen! Då vill man ju bara ta fram rättningspennan...

Jag menar naturligtvis det helt missförstådda, men ack så utbredda bruket av -s på presens particip. (gåendes, sittandes etc.) Detta -s är en sammanblandning från fornsvensk tid av predikativ och adverbiell genitiv. I vissa adverbial lade man till ett genitiv-s, som faktiskt lever kvar i stelnade adverb som ingenstans, annorledes, varstädes m.m Predikativen å sin sida används ju som attribut till substantivet (subjektet), men kan lätt tolkas - och har uppenbarligen också gjort det - som ett svar på frågan hur, alltså som ett attribut till verbet (=sättsadverbial). Sen försvann emellertid bruket av genitiv-s på adverbial, men hängde stundom kvar på presensparticipen, till fasa för en språkfascist som jag själv. Förresten, inte bara hänger kvar, utan förökar sig, vinner mark och, om vi inte agerar snabbt, kanske till och med tar sig in i ordlistorna och i grammatikorna!

Detta kan ju tyckas vara ett marginellt problem vid jämförelse med exempelvis svårigheten att hantera de/dem på korrekt sätt. Icke desto mindre besvärar det mig och det sticker i ögat när jag ser dagens yrkesskribenter utföra 1200-talets grammtikfel. Agera nu för att få bukt med detta svåra missbruk!