Den första solstrimman landar på min balkong vid ett-tiden. Jag får luta mig litet ut för att bländas av den, men brukar trots höjdskräck (jag bor ju på andra våningen) trycka upp mig mot räcket för att kanske bli litet brun. Medan jag fäller bak ryggstödet går signaturen till Sommar i P1 och jag låter nostalgin föra mig tillbaka till barndomens somrar, där samma melodi blandades med mors slammer i köket. I min radioapparat får jag också det där skräniga, burkiga ljudet, som man knappast uppnår genom att streama via hemmabiohögtalaranläggningen.

Andres Lokko var idag programmets värd och mina förväntningar var höga - han brukar ju faktiskt ha något att säga. Och det hade han också. Jag fick bl.a höra om hur hans modersmål invaderats av anglocismer på syntaktiskt, morfologiskt och lexikalt plan. Inte fonologiskt, i alla fall inte än. Fast så himla mycket mer vet jag inte riktigt om han sade egentligen, eftersom merparten av sändningstiden upptogs av musik. Det kändes litet som ett P3-program, där ämnet kan vara intressant, men där man så fort man närmar sig 10 sekunders prat sätter på en poplåt. Frustration, kom till sak!

Det är därför jag lyssnar på P1. Mycket snack, ingen musik. Programmen handlar om språk, ekonomi, historia, litteratur. Und so weiter. Man låter sakkunniga komma till tals i stället för att låta lyssnarna ringa in och berätta om något pinsamt de har gjort. Under en roadtrip med farsan och syrran försökte vi lyssna på P3, men fick helt enkelt nog av könsord och tryckte in ett kassettband med  typ Flamingokvintetten istället. Ni fattar.

OK, nu kanske jag överdriver något, men min poäng, Andres, är: Litet mer prat och litet mindre musik nästa gång! Tack!

P.S Jag gillar musik. Ibland åtminstone.

Medan Argentina tar sitt förnuft tillfånga och legaliserar samkönade äktenskap, passar Vatikanen på att klassa prästvigning av kvinnor som kätteri. Och så tror vi att det är islam som är dom omoderna...

Eftersom tjejmagasinen verkar tro att jag helst ägnar min vakna tid åt att massera celluliter och att tillverka egna fruktmasker, testar jag tidningen Café. Gratis, förstås. Förväntningarna var ganska låga, men där tjejtidningen i det närmaste fördummar sina läsare, fick jag för mig att killtidningen skulle vara litet rappare och roligare och att skribenterna skulle utgå från att läsaren faktiskt äger humor och kanske litet distans till föreställningarna om det egna könet. Från omslaget blickar en uppsexad Robin Söderling med Monalisaleende mot mig, men om det är humor kan jag inte lista ut. Inte än.

Några sidor in i magasinet kommer boktipset: fem böcker varje man måste läsa. Tydligen ingår bara manliga författare i den manliga kanon. Orwell, Solzjenitsyn, Dostojevskij. Inga kvinns. Det framgår allt tydligare att tidningen är en tidning för män, av män och om män. Men där misstar jag mig grovt! Två av reportagen är faktiskt intervjuer med en kvinnlig fotomodell respektive en sångerska. Sångerskan trycker ihop sina bröst, putar med läpparna och sängkammarblicken är uppenbar. Bilderna upptar ungefär 80% av reportaget. Så nej, Café handlar inte bara om män.

Jag bläddrar vidare och finner ett reportage om burksamlaren Degerman, av vars sysselsättning vi inte ska låta oss bedra - han var nämligen mångmiljonär. Tydligen gillar killar stories om excentriska kufar som denna. Excentriska kvinnor i tjejblaskan däremot är inte fullt så jordnära. På sin höjd kan jag i ELLE läsa om Peggy Guggenheims solbrillor eller Bea Szenfelds klänningar av papper eller makaroner.

Vidare bjuder Färjan-Håkan på grabbiga fyllehistorier, mest andras sådana, och vi får följa med Rick Falkvinge på turné (här är det litet mer text och litet mindre sexiga bilder). Inte så mycket humor dock.

Jonas Crambys ironiska betraktelse över det egna könets fåfänga gör emellertid Café värd att ägna en stund och jag önskar att sinnelaget kunde smitta av sig litet på kollegan och modechefen Lindström, som utan krusiduller (och humor) väljer vilka kläder som åker på och vilka som åker av (instämmer för övrigt angående leggings för män).

Mest garvar jag åt modereportaget Kung av sand, där manlig modell i fyra nyanser av beige tumlar runt i kaki och sydafrikanska sanddyner. Nej, det är inte sexigt. Det är mer Tinin och dupontarna i öknen. Ett annat modetips är att styla skinnpaj med WCT-byxa. Allvarligt.

Benträningsguiden tvingar mig till insikten att kortbyxmardrömmen även drabbat männen och jag gläds lätt åt att det ojas även i herrarnas provrum. I alla fall något som är jämlikt!

Jag tvingas, efter läsning av reportaget om Sports Illustrated (Bikinibibeln), konstatera att killtidningen är minst lika förutsägbar och humorbefriad som dess kvinnliga motsvarigheter. Dock har de gemensamt att båda låter behandla kvinnan som en på- eller avklädningsdocka utan många andra talanger än att pluta och flirta och köpa handväskor. Tur att jag inte har betalat för smörjan!

Veckans Konflikt i P1 har rubriken Den stulna historien och diskuterar plundringen av kulturskatter från museer och arkeologiska utgrävningssiter, som brukar kulminera i krigstider. Färskt i minnet är kanske de katastrofala följderna för Bagdads arkeologiska museum under "den amerikanska befrielsen" när Rumsfeld med en axelryckning lät museet stå obevakat till skillnad från de noggrant bevakade oljefälten. "Shit happens", typ. Den tidigare chefen för museet påpekar i programmet att ett objekt lösryckt från sitt sammanhang kan jämföras med en bokstav som klipps ur en bok. Under samma krig har även utgrävningsplatser skövlats med grävskopor, vilket kanske inte är lika uppmärksammat.

Ett äldre, mer bekant exempel är när Lord Elgin befriade Parthenontemplet från dess friser. Eller ja, stal med sig dem för en osäker färd till England, där han sålde dem och överlät dem till ett öde som bl.a innebar syra- och sandpappersbehandlingar. Läs Mary Beards bok Parthenon och lär dig mer! I Englad kallas skulpturerna The Elgin marbles, vilket kanske säger något om hur man ser på ett eventuellt återbringande av stöldgodset till ursprungsplatsen.

I Sverige är vi inte sämre. Radioprogrammet tar upp drottning Kristinas befallning att hämta Silverbibeln från Prag under 30-åriga kriget, en bok som fortfarande förvaras i Uppsala efter diverse äventyr på andra villovägar. Och ärligt talat, har du sett vad som finns i landets museala samlingar, så vore du naiv om du trodde att det finns kvitton kvar.

SKL tycker att jag ska vara mer på min arbetsplats om jag vill ha en icke definierad löneökning. Jag kanske ska flytta in...?

Apropå det att manusförfattaren till Battlefield earth, J D Shapiro, ber alla som sett filmen om ursäkt för dess uselhet, kan jag nog komma på en hel del som borde krypa till korset.

Peter Jackson borde be om förlåtelse för den sista timman i Sagan om konungens återkomst, Keanu Reeves behöver be om ursäkt för det mesta utom den första Matrix-filmen, manusförfattaren till The Informant skulle personligen behöva be mig och min dejt om ursäkt för att vi somnade, alla som har vidrört projektet Göta kanal borde be om ursäkt, liksom inblandade i evighetsprodutionerna Beck och Wallander, Tom Hanks borde be om ursäkt för att han alltid spelar så irriterande rollkaraktärer, ganska många borde be Tuva Nuvotny om förlåtelse för alla dåliga roller hon tvingas ta, Steve Martin har mycket att be om ursäkt för och kalkonlistetopparen Kevin Costner ska vi inte tala om, men den allra största ursäkten borde komma från Jan Guillou för att han skapade Arn Magnusson.