Eftersom tjejmagasinen verkar tro att jag helst ägnar min vakna tid åt att massera celluliter och att tillverka egna fruktmasker, testar jag tidningen Café. Gratis, förstås. Förväntningarna var ganska låga, men där tjejtidningen i det närmaste fördummar sina läsare, fick jag för mig att killtidningen skulle vara litet rappare och roligare och att skribenterna skulle utgå från att läsaren faktiskt äger humor och kanske litet distans till föreställningarna om det egna könet. Från omslaget blickar en uppsexad Robin Söderling med Monalisaleende mot mig, men om det är humor kan jag inte lista ut. Inte än.

Några sidor in i magasinet kommer boktipset: fem böcker varje man måste läsa. Tydligen ingår bara manliga författare i den manliga kanon. Orwell, Solzjenitsyn, Dostojevskij. Inga kvinns. Det framgår allt tydligare att tidningen är en tidning för män, av män och om män. Men där misstar jag mig grovt! Två av reportagen är faktiskt intervjuer med en kvinnlig fotomodell respektive en sångerska. Sångerskan trycker ihop sina bröst, putar med läpparna och sängkammarblicken är uppenbar. Bilderna upptar ungefär 80% av reportaget. Så nej, Café handlar inte bara om män.

Jag bläddrar vidare och finner ett reportage om burksamlaren Degerman, av vars sysselsättning vi inte ska låta oss bedra - han var nämligen mångmiljonär. Tydligen gillar killar stories om excentriska kufar som denna. Excentriska kvinnor i tjejblaskan däremot är inte fullt så jordnära. På sin höjd kan jag i ELLE läsa om Peggy Guggenheims solbrillor eller Bea Szenfelds klänningar av papper eller makaroner.

Vidare bjuder Färjan-Håkan på grabbiga fyllehistorier, mest andras sådana, och vi får följa med Rick Falkvinge på turné (här är det litet mer text och litet mindre sexiga bilder). Inte så mycket humor dock.

Jonas Crambys ironiska betraktelse över det egna könets fåfänga gör emellertid Café värd att ägna en stund och jag önskar att sinnelaget kunde smitta av sig litet på kollegan och modechefen Lindström, som utan krusiduller (och humor) väljer vilka kläder som åker på och vilka som åker av (instämmer för övrigt angående leggings för män).

Mest garvar jag åt modereportaget Kung av sand, där manlig modell i fyra nyanser av beige tumlar runt i kaki och sydafrikanska sanddyner. Nej, det är inte sexigt. Det är mer Tinin och dupontarna i öknen. Ett annat modetips är att styla skinnpaj med WCT-byxa. Allvarligt.

Benträningsguiden tvingar mig till insikten att kortbyxmardrömmen även drabbat männen och jag gläds lätt åt att det ojas även i herrarnas provrum. I alla fall något som är jämlikt!

Jag tvingas, efter läsning av reportaget om Sports Illustrated (Bikinibibeln), konstatera att killtidningen är minst lika förutsägbar och humorbefriad som dess kvinnliga motsvarigheter. Dock har de gemensamt att båda låter behandla kvinnan som en på- eller avklädningsdocka utan många andra talanger än att pluta och flirta och köpa handväskor. Tur att jag inte har betalat för smörjan!