Noterat: Rökstenen bloggar. Sedan januari kan man följa händelserna på Östgötaslätten; skolresor, turistladdningar och medial uppmärksamhet dokumenteras av stundom vikingaklädd personal. Kul!

(Förtydligande: Det är inte stenen som bloggar. Det är personalen.)

Eftersom tjejmagasinen verkar tro att jag helst ägnar min vakna tid åt att massera celluliter och att tillverka egna fruktmasker, testar jag tidningen Café. Gratis, förstås. Förväntningarna var ganska låga, men där tjejtidningen i det närmaste fördummar sina läsare, fick jag för mig att killtidningen skulle vara litet rappare och roligare och att skribenterna skulle utgå från att läsaren faktiskt äger humor och kanske litet distans till föreställningarna om det egna könet. Från omslaget blickar en uppsexad Robin Söderling med Monalisaleende mot mig, men om det är humor kan jag inte lista ut. Inte än.

Några sidor in i magasinet kommer boktipset: fem böcker varje man måste läsa. Tydligen ingår bara manliga författare i den manliga kanon. Orwell, Solzjenitsyn, Dostojevskij. Inga kvinns. Det framgår allt tydligare att tidningen är en tidning för män, av män och om män. Men där misstar jag mig grovt! Två av reportagen är faktiskt intervjuer med en kvinnlig fotomodell respektive en sångerska. Sångerskan trycker ihop sina bröst, putar med läpparna och sängkammarblicken är uppenbar. Bilderna upptar ungefär 80% av reportaget. Så nej, Café handlar inte bara om män.

Jag bläddrar vidare och finner ett reportage om burksamlaren Degerman, av vars sysselsättning vi inte ska låta oss bedra - han var nämligen mångmiljonär. Tydligen gillar killar stories om excentriska kufar som denna. Excentriska kvinnor i tjejblaskan däremot är inte fullt så jordnära. På sin höjd kan jag i ELLE läsa om Peggy Guggenheims solbrillor eller Bea Szenfelds klänningar av papper eller makaroner.

Vidare bjuder Färjan-Håkan på grabbiga fyllehistorier, mest andras sådana, och vi får följa med Rick Falkvinge på turné (här är det litet mer text och litet mindre sexiga bilder). Inte så mycket humor dock.

Jonas Crambys ironiska betraktelse över det egna könets fåfänga gör emellertid Café värd att ägna en stund och jag önskar att sinnelaget kunde smitta av sig litet på kollegan och modechefen Lindström, som utan krusiduller (och humor) väljer vilka kläder som åker på och vilka som åker av (instämmer för övrigt angående leggings för män).

Mest garvar jag åt modereportaget Kung av sand, där manlig modell i fyra nyanser av beige tumlar runt i kaki och sydafrikanska sanddyner. Nej, det är inte sexigt. Det är mer Tinin och dupontarna i öknen. Ett annat modetips är att styla skinnpaj med WCT-byxa. Allvarligt.

Benträningsguiden tvingar mig till insikten att kortbyxmardrömmen även drabbat männen och jag gläds lätt åt att det ojas även i herrarnas provrum. I alla fall något som är jämlikt!

Jag tvingas, efter läsning av reportaget om Sports Illustrated (Bikinibibeln), konstatera att killtidningen är minst lika förutsägbar och humorbefriad som dess kvinnliga motsvarigheter. Dock har de gemensamt att båda låter behandla kvinnan som en på- eller avklädningsdocka utan många andra talanger än att pluta och flirta och köpa handväskor. Tur att jag inte har betalat för smörjan!

Skickade iväg en beställning av inte bara ett, utan två exemplar (det ena ska bli en present) av Iliaden - en cover av Dimitrios Iordanoglou, verksam vid Uppsala universitet. Jag gillar inledningen, där Achilles vrede uppdateras till ett psykbryt som ändar achaiernas dagar som "värsta Nobelmiddan åt hundar och fåglar". Har inte hittat några recensioner ännu; kanske blir det en här i sinom tid, men med den lästakt jag för närvarande uppvisar lär Iordanoglous "knackiga förortsprosa" (se förlaget Ruin) te sig som gatuslang i en pilsnerfilm.

Köp den på Ruin.se

Nu har dom hittat den. Båten. Noas ark. Enligt Yeung Wing-cheung, dokumentärfilmare, tror man att det är 99,9 procent säkert att det är just den båten.

Okej, vi säger så...

Stan är ju iallafall full av små överraskningar; igår, när jag var på väg till Claes Ohlson för att köpa skruv, fick mitt norra öga syn på en helt vanlig tjej. Allt var helt vanligt, tills jag lade märke till att hon under armen bar... (trumvirvel) en enhjuling! Endast trettio meter längre bort råkade jag kika upp mot balkongerna på Österlånggatan, där en kille med rakad skalle och tuffa tatueringar ligger och päser i aprilsolen. Till tonerna av Abbas Take a chance on me. Snacka om stilkrock.

Och när jag kommer hem upptäcker jag att jag glömt köpa skruv.

Veckans Konflikt i P1 har rubriken Den stulna historien och diskuterar plundringen av kulturskatter från museer och arkeologiska utgrävningssiter, som brukar kulminera i krigstider. Färskt i minnet är kanske de katastrofala följderna för Bagdads arkeologiska museum under "den amerikanska befrielsen" när Rumsfeld med en axelryckning lät museet stå obevakat till skillnad från de noggrant bevakade oljefälten. "Shit happens", typ. Den tidigare chefen för museet påpekar i programmet att ett objekt lösryckt från sitt sammanhang kan jämföras med en bokstav som klipps ur en bok. Under samma krig har även utgrävningsplatser skövlats med grävskopor, vilket kanske inte är lika uppmärksammat.

Ett äldre, mer bekant exempel är när Lord Elgin befriade Parthenontemplet från dess friser. Eller ja, stal med sig dem för en osäker färd till England, där han sålde dem och överlät dem till ett öde som bl.a innebar syra- och sandpappersbehandlingar. Läs Mary Beards bok Parthenon och lär dig mer! I Englad kallas skulpturerna The Elgin marbles, vilket kanske säger något om hur man ser på ett eventuellt återbringande av stöldgodset till ursprungsplatsen.

I Sverige är vi inte sämre. Radioprogrammet tar upp drottning Kristinas befallning att hämta Silverbibeln från Prag under 30-åriga kriget, en bok som fortfarande förvaras i Uppsala efter diverse äventyr på andra villovägar. Och ärligt talat, har du sett vad som finns i landets museala samlingar, så vore du naiv om du trodde att det finns kvitton kvar.

Vi överraskade gårdagskvällen med att besöka en sportbar. I detta storbildsparadis visades denna afton en match mellan de spanska storlagen Madrid och Barcelona, den s.k klassikern eller "el clasico", gissningsvis det enda spanska uttryck, förutom möjligen "cerveza", lejonparten av besökarna känner till. (Mer om min egen okunnighet nedan!) Nu råkar det ju vara så att en svensk kille spelar i det ena laget, vilket omöjliggör ett stöd för det andra laget. Mitt första misstag var att högt fråga vilka som var vilka. Vilka är dom vita och vilka är dom randiga? Jag kände föraktet från barcasupportern bredvid.

Initialt fascinerades vi (tre tjejer) av två ting: mängden män samt mängden TV-skärmar. Kanske är det så att frekvensen av de tidigare är avhängig av frekvensen av de senare. Alltså:

-Hur får vi hit stans alla män?

-Jo, vi sätter upp 25 olika TV-skärmar och visar sport på alla.

Min fantasi skenar genast iväg med mig och jag föreställer mig den kvinnliga motsvarigheten till sportbaren - en chick flick-bar, där Dirty Dancing och Pretty Woman visas ur 25 vinklar. I stället för fatöl serveras cosmopolitan och rosé.

Hursomhelst. Vi hjälptes åt att reda ut vilka som var vilka (dom randiga är Barcelona och dom vita är Madrid) och lista ut hur offside-regeln tillämpas samt när vi sist såg en match tillsammans och vad vi hade på oss då. Till sist glömde vi liksom bort att titta, men de ölstinna ropen gjorde det lätt att hänga med ändå! Vi gick i halvlek. Men det var goda mojitos!

SKL tycker att jag ska vara mer på min arbetsplats om jag vill ha en icke definierad löneökning. Jag kanske ska flytta in...?