Alla snackar om Mad men-effekten. Serien har haft ett minst sagt övertygande genomslag i modemagasinens stilguide som hyllar den fylliga kvinnan, förkroppsligad av Joan, Peggy och sekreterarkollegerna på Sterlings och Coopers kontor. I höst förväntas moderna tjejer ikläda sig the "new" look som bejakar deras yppiga barm och deras kurviga bakdel. (Fast låt mig bara säga att så länge det är en trend, som i vår byts ut mot anorexia chic, så har ingenting uppnåtts.)

Än så länge har dock ganska få haft något vettigt att säga om seriens innehåll, d.v.s själva dramatiken. Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver i artikeln Såsom i Norden (Expressen kultur) om Mad mens släktskap med O'Neill, Ibsen och Bergman. Relationerna karaktärerna emellan gestaltas oftare genom handlingar och tystnader (show, don't tell) än genom repliker, vilket medger en viss intelligens hos tittaren och tillåter njutning för oss som tröttnat på snabba amerikanska kriminalserier som berättar allt på en gång. Så här var det åtminstone i de två första säsongerna av Mad men, som jag helt enkelt inte kunde få nog av. Tredje omgången uppfattade jag emellertid som mer pratig. Pladdrig kanske är en överdrift, men isberget under t.ex Peggys "Of course" börjar skymta.

Ringskog Ferrada-Noli:

Det som Elle, lifestylebilagor och rodeobloggare kallar hemmafrutrend - 40-talsuttryck, muffinsglasyrer och allmänt kakbak i klänning - kallar resten av världen backlash. Det finns inget modernt i det. Att ta den eminenta berättarkonsten i Mad men som gisslan och ha som bevis för att det är bra med riktiga män och kvinnor är bara sorgligt. Mad men är inte könsrollsromantisk. Betty Drapers midja, Joans byst och Dons skjortlådor är snarare symtom på en krånglig tid.

Nu hoppas jag på en fjärde säsong med mer kvalitetsdrama, så att serien inte slutar som ett dokument över 60-talsrealia.

Den första solstrimman landar på min balkong vid ett-tiden. Jag får luta mig litet ut för att bländas av den, men brukar trots höjdskräck (jag bor ju på andra våningen) trycka upp mig mot räcket för att kanske bli litet brun. Medan jag fäller bak ryggstödet går signaturen till Sommar i P1 och jag låter nostalgin föra mig tillbaka till barndomens somrar, där samma melodi blandades med mors slammer i köket. I min radioapparat får jag också det där skräniga, burkiga ljudet, som man knappast uppnår genom att streama via hemmabiohögtalaranläggningen.

Andres Lokko var idag programmets värd och mina förväntningar var höga - han brukar ju faktiskt ha något att säga. Och det hade han också. Jag fick bl.a höra om hur hans modersmål invaderats av anglocismer på syntaktiskt, morfologiskt och lexikalt plan. Inte fonologiskt, i alla fall inte än. Fast så himla mycket mer vet jag inte riktigt om han sade egentligen, eftersom merparten av sändningstiden upptogs av musik. Det kändes litet som ett P3-program, där ämnet kan vara intressant, men där man så fort man närmar sig 10 sekunders prat sätter på en poplåt. Frustration, kom till sak!

Det är därför jag lyssnar på P1. Mycket snack, ingen musik. Programmen handlar om språk, ekonomi, historia, litteratur. Und so weiter. Man låter sakkunniga komma till tals i stället för att låta lyssnarna ringa in och berätta om något pinsamt de har gjort. Under en roadtrip med farsan och syrran försökte vi lyssna på P3, men fick helt enkelt nog av könsord och tryckte in ett kassettband med  typ Flamingokvintetten istället. Ni fattar.

OK, nu kanske jag överdriver något, men min poäng, Andres, är: Litet mer prat och litet mindre musik nästa gång! Tack!

P.S Jag gillar musik. Ibland åtminstone.

Medan Argentina tar sitt förnuft tillfånga och legaliserar samkönade äktenskap, passar Vatikanen på att klassa prästvigning av kvinnor som kätteri. Och så tror vi att det är islam som är dom omoderna...

På en husvägg i centrala Sarajevo har någon klottrat på svenska: Glöm aldrig Srebrenica! Idag, 11 juli, är det femton år sedan de Mladic-ledda serbiska styrkorna intog staden och de alltför underlägsna holländska FN-trupperna överlät den muslimska befolkningen åt ett ofattbart grymt öde.

Juni 2010. En resa i studiesyfte med kollegerna tar oss till Bosnien. Med basläger i Sarajevo tar vi oss runt i det förtrollande bosniska landskapet. Stundom minerad terräng, stundom turistparadis. Alltid kulhålen i husen.

Österut, mot Srebrenica. Vackra vägar, med gröna kullar och betande får, vilket leder tankarna till en Bollywoodfilm inspelad i Schweiz. Skönheten är emellertid extremt förrädisk, vilket dödskalleförsedda avspärrningar längs vägen gör oss varse. Vår guide tror att det kommer ta runt 50 år innan landminorna är borta. Vi stoppas också på vägen av ordningsmakten, som först talar om vägarbete, men när trafiken väl släpps på, verkar det snarare handla om minröjning. De medresenärer som har bott i trakten menar att allt är båg och att man egentligen vill försvåra framkomligheten i och med uppmärksammandet av att det i år är 15 år sedan massakrerna på över 8000 bosnienmuslimer. Den bosniska landsbygden är som sagt vacker, men det går nästan inte att åka igenom en enda by, där husen inte är sargade av kriget.

När vi några timmar senare når Potocari, platsen utanför Srebrenica som hyser gravfältet och minnesplatsen över de mördade, är det svårt att hålla känslorna stången. Området är groteskt till sitt omfång och listan över offren breder ut sig till obegriplighet. Tysta går vi runt och försöker fatta.

En lokal ciceron tar oss med över vägen, till en tom fabriksbyggnad, där muslimer från området sökte skydd hos FN, en frizon som snart skulle bli skådeplats för organiserandet av de följande massakrerna. Nu är fabriken istället en plats för hågkomst, de kvarvarandes berättelser och minnet av de döda. Man visar oss en dokumentär om de där julidagarna för femton år sedan, om kvinnornas hopp att få återse sina makars och söners benknotor, som kan ha blivit utspridda i olika massgravar, sedan man flyttat runt liken för att försvåra identifiering. Montrar med de mördade männens historier, deras tillhörigheter. En näsduk. Ett fickur...

Staden Srebrenica domineras idag av serber, men många muslimer har valt att  trots allt knyta ihop då och nu, att återvända till platsen där de levt sina liv, men kanske framför allt att stanna nära sina döda. Återvändandet kulminerar under dessa minnesdagar och uppmärksammas världen runt. Försoning verkar dock avlägsen.

Bloggtorka, jag vet. Inspirationen har inte valt att infinna sig samtidigt som internetuppkopplingen behagar fungera. Hursomhelst befann jag mig häromdagen på Gustav III:s antikmuseum på Stockholms slott, ett museum vars främsta skrytobjekt består av hellenistisk skulptur, inhandlad i Rom av ingen mindre än Gustav själv (jodå, han fick pröjsa en hel del).

Den mindre hallen hyser bl.a porträtt av olika kejsarfamiljemedlemmar, även om den som namnat porträtten visst chansat en del. Den större salen var ursprungligen planerad som växthus, fastän Tessins tänkta medelhavsvegetation klimathotades svårt av den nordiska väderleken. De enorma fönstrena ger i alla fall ett bra ljusinsläpp på de nio muserna som tillsammans med Apollon och Minerva hamnar i blickfånget när vi beträder galleriet.

Längst bort i salen ligger Endymion, larger than life,  och sover sin eviga sömn, "skön med lågande hy och slutna ögon". Vår ciceron låter sig tjusas av berättelsen om den gudomliga Selene och den alltför mänsklige Endymion och drar paralleller till Twilight (den omöjliga kärleken mellan Bella och Edward samt att både Edward och Endymions marmorkropp faktiskt glittrar). Skulpturens äkthet är omtvistad och det ryktades att påven lurat på kungen en samtida kopia, men sakkunniga verkar nu överens om att det rör sig om ett romerskt verk, dock med tillägg från 1700-talet.

Vi får se några uppmuntrande exempel på recycling: en familjegravurna återanvänd som fontän, en satyr som omarbetats till Agrippas och Julias son Lucius, som med ett misstänkt lågt hårfäste avslöjar de forna hornen, nu överhöljda av lockar. Också en av muserna verkar ha ett annat förflutet - hennes dansmoves verkar fordom ha varit tänkta som ett stadigt tag i en vattenurna. Och omgiven av de nio muserna ståtar Apollon, vars fejs är slående likt kung Gustavs, den upplyste despotens, eget.

Gustav III:s antikmuseum håller bara öppet under sommarhalvåret; vintertid rekommenderas istället/också Medelhavsmuseet.

Integrationsministern uppmärksammar idag de stora betygsgap som finns mellan inrikes och utrikes födda och menar att det är skolan som inte gör vad den ska, d.v.s att genomföra den skolpolitik som förs. Här ingår att få upp gymnasiebehörigheten, som är särskilt låg hos utlandsfödda. Björklunds medicin heter "svenska svenska svenska" samt integration till varje pris. Då kommer skolan att lyckas, siar JB.

Ylva Johansson, som är oppositionens talesperson i skolfrågor, menar att skolorna inte längre får de extra resurser som krävs för att få upp antalet gymnasiebehöriga och att ett exempel på åtgärder skulle kunna vara undervisning på modersmålet i vissa ämnen (främst kärnämnena svenska, engelska och matematik, som är de ämnen som än så länge ger just gymnasiebehörighet).

Om Björklund baserade sina reformer på forskning i stället för hemmasnickrade teorier, skulle han upptäcka att vi lär oss bäst på vårt modersmål, vilket får mig att heja på Johansson i denna fråga. Och hur viktig integration än är, så har jag svårt att se hur en lärare med en klass på 25-30 elever ska kunna nå fram till dem med språkluckor i t.ex samhällskunskap eller matematik, vilket är ett högst reellt problem i den vardag jag vistas i.

Jag håller givetvis med Björklund om att kunskap i svenska är en viktig förutsättning för integration, men finns det inte en poäng i att det man lär ut ska nå fram till eleven?

En liten och osammanhängande betraktelse rörande normföreställningar

Vem är det nu egentligen som äger språket? Den smått tjatiga frågan väcktes för hundrafemtielfte gången i en diskussionstråd på fejjan, där någon frågade sig om latinets ord för hund, canis, uttalas som [kanis] eller [kannis]. Jag gjorde ett försök att besvara frågan utifrån den blygsamma sakkunskap jag äger samt lånad ethos från Ahlberg och grabbarna. Min poäng var att stavelsen är kort, men då vi i svenskan övergivit de korta stavelserna sedan länge, ersätter med antingen kort vokal plus lång konsonant alt. lång vokal plus kort konsonant.

Flera antagonister i frågan uppenbarade sig omedelbart, hävdande att vi i klassiskt svenskt latinuttal (frågetecken på det, men jag tror jag vet vad de menar) uttalar ordet såsom [kanis], d.v.s lång vokal, för det har vi ju gjort här så länge. Litet medhåll kom emellertid från metrikkunnig översättare som insåg värdet i att försöka efterlikna ett klassiskt (latinskt) uttal.

Ett par kloka kolleger fick lyssna på mitt "problem" och den litet mer erfarna av dem gav exempel från "förr i tiden", då svenskar lärde sig engelska via skriften. Enbart. Då uttalade man som det stod. Står det "knife", så uttalar man [knife]. Om någon som faktiskt hört en engelsktalande påstod att man sade [naif] betraktades denne såsom störd. Nejnej, HÄR säger vi som vi alltid har gjort.

Vi konstaterade efter ett tredje exempel, där Marcus Aurelius figurerade, att vi skapar oss föreställningar om olika företeelser (t.ex. antikens kejsare eller språkriktighet i Rom) utifrån mycket begränsade källor, ofta helt utan källkritik. Efter att ha gjort denna föreställning gemensam med fler personer gäller den.

Antiken är ett sådant allmängods, som alla har sin uppfattning om, oftast via filmen Gladiator (tips: alla filmer som börjar med texten "A.D. 180" är inte automatiskt sanna). I långa tider har man t.ex haft för sig att antikens marmorskapelser var vita, vilket är en efterkonstruktion från renässansen. Även om man i dessa dagar ganska ofta läser artiklar som "chockar" med upplysningen om att antiken var grällt bemålad, är detta ett tydligt exempel på en sådan kunskap som många tror på och som därför har varit "sann". Motbevisen i form av färgfragment kan dock te sig något mer övertygande än eventuella bevis för ett visst uttal under samma era. (Gissningsvis kommer också om några år  "avslöjanden" som kullkastar allt vi vet om kejsar Commodus.)

Hursomhelst, tillbaka till normföreställningarna rörande språket för en liten konklusion: Det är synbarligen upp till var och en att sätta nya normer för uttal, grammatik eller ordbildning. Trots denna vetskap verkar språkbrukarna  vrida och vända sig efter någon som kan korrigera dem. Man verkar liksom vilja att  det finns en gubbe med skägg som sitter och bestämmer allting. Men akademiledamöterna vägrar. Lärosätena vägrar. Fredrik Lindström vägrar. Tidningsredaktionerna vägrar. Irrläror sprider sig genom  självutnämnda profeter.

Ergo: Eftersom svensklärare, sedan språkråd och andra språkriktighetsmänniskor verkar ägna sig endast åt deskriptiv språklära och journalister får korrläsa sina egna texter, är den enda instans som fortfarande ägnar sig åt (påläst) preskriptiv språkriktighet i denna grammatiska anarki, känner jag och mina kloka kolleger att ett stort ansvar vilar på våra pekpinnar.

Vi claimar härmed språket. Nu är det vi som bestämmer att vi tar och skiljer på de och dem ett tag till va, och kom inte här med era presens particip med -s eller särskrivningar! För nu är det vi som har språket och makten och härligheten. Och om någon frågar dig vem det är som egentligen bestämmer över språket, är det enkla svaret: Det är min svensklärare som äger språket.

(Och det är våra normföreställningar som gäller!)

Många frågor nu: Vad väger en sol? Hur mycket väger en miljard solar? Vad är ett svart hål och hur vet man vad ett svart hål väger? Varför kan inte journalisten förklara hur det svarta hålet hänger ihop med röntgenstrålarna? Var ligger SDSS DR7-galaxen? Vad är en blå supernova typ 2 och till slut: Varför kallar man det svarta hålet för CXO J122518.6+144545? Vore det inte lättare med något i stil med "Ragnar", som en vanlig orkan eller så?

Eller är det bara jag?