Eftersom grammatik är min paradgren gör jag SvD:s grammatiktest och inväntar resultatet. Katastrof: 6 av 10! Hur kunde det hända?

Svaret får jag när jag läser Olle Josephsons språkspalt, som drar upp reglerna för användningen av de/dem. Josephson visar sig tillhöra de milt språkkonservativa, som fortfarande förespråkar en åtskillnad på subjekts- och objektsform i tredje person, men som verkar acceptera att man frångår denna syntaktiska riktlinje när samma objektsform följs av relativt pronomen. För dig som tycker att det blev krångligt nu, så tycker han att det är OK att skriva både "dem som" och "de som " i exempelvis meningen "Jag gillar dem/de som skiljer på de och dem".

En enkel satslösning ger ju att dem i "Jag gillar dem" är direkt objekt. Men efterföljande relativsats verkar kollra bort den instinkten hos såväl skolungdomar som yrkesskribenter och praxis har blivit att båda alternativen används.

Nu är jag övertygad om att även Josephson, om han tog ut satsdelarna i nämnda mening, skulle komma fram till samma resultat som undertecknad, vilket leder till konklusionen att hans rekommendationer baseras på en hyfsat konservativ, ehuru till viss del deskriptiv språklära.

Jag konstaterar således att det är skönt med en språkspalt som faktiskt ger rekommendationer i stället för historiska utläggningar om ljudskridningar eller  Äldre Västgötalagen, men även att det är fel på testet samt att det fortfarande är din svensklärare som bestämmer.

Ytterligare en studie som motsäger folkpartiets chimärer om andraspråkstalares inlärning: Här en undersökning från SU som visar att ämnesinlärning - i det här fallet matematik - på såväl svenska som modersmålet är gynnsam för inläraren.

Kom igen Björklund - det är på radion!

Läste om det här lönnmördarspelet med setting i renässansens Rom, bland "kärleksfullt återskapade" historiska byggnader. Takklättring och prickskytte med armborst är två sätt att uppleva den sköna arkitekturen enligt recensenten som menar att spelet är ett fullgott alternativ till IRL-Rom. Du slipper turisterna; fienden är i stället tempelriddarna - ett argument jag faktiskt kan köpa med tanke på min exkursion till Vatikanen senast!

Nu är ju inte jag en spelnörd och inte gillar jag lönnmord något vidare heller, men har däremot en väl utvecklad böjelse för antiknörderi och min undran blir som följer: Om man bara vill titta på byggnaderna?

En frusen marsmorgon 1908 i Chicago peppras - av misstag - en ung judisk invandrare full av bly i polischefens bostad. Nästan hundra år senare intresserar sig en bosnisk invandrare för historien, vilken uppvisar en hel del logisk inkonsekvens. Det slumpartade mordet blir den utlösande faktorn till både en häxjakt på anarkister, en kvarlämnad systers famlande efter sanningen och en bosnisk engelsklärares uppvaknande ur sin exiltillvaro i ett förfrämligat 2000-tal. Han ger sig ut på en oundviklig resa i tid och rum för att uppsöka Lazarus, den  mördade "anarkistens", historia i sällskap av Rora, fotografen, historieberättaren och risktagaren.

Det ska visa sig att Lazarus och Vladimir, exilbosniern, har en del gemensamt, något som uppenbaras för läsaren genom till synes slumpartade likheter i form av namn, händelser, detaljer. Parallellerna flätas mot slutet av romanen allt tätare och läsaren inser att det kanske inte alls är slumpen det hänger på. Utan historien, som envisas med att upprepa sig. Må vi kalla det pogrom, förintelse, etnisk rensning eller terroristjakt - intoleransen sticker ideligen upp sitt fula tryne och bökar sig fram till den grupp av människor man för närvarande behagar beskylla för världens ofärd.

Medan berättelsen allt häftigare växlar mellan då och nu, börjar Vladimirs slumrande identitet vakna till liv och längta efter den plats där någon lägger märke till hans frånvaro. Kanske är det på Sarajevos mjuka asfalt han kan återskapa sig själv som en vårt århundrades Lazarus. Kanske är det ett fåfängt tilltag.

Förhållandet till sanningen fungerar som en indikator för vår antihjältes utveckling; för bosniern är sannolikheten tillräcklig och hans (Roras) berättelser bres på, utvecklas, återanvänds i ny form, för publikens höga nöje och krocken med det amerikanska sanningsälskandet blir fatal:

I Chicago hade jag börjat längta efter Sarajevobornas sätt att berätta - de var ständigt medvetna om att lyssnarnas uppmärksamhet kunde svikta och därför överdrev de och broderade ut och drog sig inte ens för att ljuga. Man lyssnade, hänryckt, beredd att skratta, och struntade i tvivelaktigheter eller osannolikheter. Det fanns en solidarisk historieberättarkod - man saboterade inte någon annans berättelse om den roade åhörarna, för då fick man räkna med att ens egna berättelser blev saboterade en vacker dag. All misstro sopades under mattan, för ingen förväntade sig sanning eller information, bara nöjet i att få ta del av en historia och kanske föra den vidare som sin egen. Annat är det i Amerika - det envisa vidmakthållandet av kollektiva fantasier får folk att kräva sanningen - verkligheten är Amerikas mest lönsamma handelsvara.

Kravet på sanning känns som en standard som satts av vår tid, där kopplingen till verkligheten är ett säljargument. Men en god historia är en god historia och upplevelsen kan bli minst lika påtaglig hos läsaren, må så vara att berättelsen endast är sannolik, om ens det.

Roras skrönor från belägringen av Sarajevo ifrågasätts inledningsvis av Vladimir, för att mot slutet sväljas med både hull och hår. När reskamraten mördas - liksom Lazarus av en slump - börjar författaren Vladimir ta form, en ytterligare aspekt av uppståendet från de döda (om man nu får likna den amerikaniserade tillvaron vid döden).

Man kan inte låta bli att kommentera språket som med sitt ofrånkomliga bildspråk irriterat vissa recensenter, men som skapar överraskande effekter med sin detaljer. Vad sägs om:

En kör av ungdomar av varierande längd och bredd (som alltid påminner mig om Chicagos skyline) tragglar sig igenom en traditionell bosnisk visa med ett uttal som för alltid påverkats av den amerikanska tonårsjargongen.

eller

En bisonhalsad best stod vid metalldetektorn, tydligen med ett par julskinkor dolda i ärmarna på den imiterade Armanikostymen.

eller varför inte

Taubes hatt studsar på sätet mellan dem, som om det fanns en kanin där inne. Hon lyfter upp hatten, men det finns ingenting där.

Det finns mycket att upptäcka i Lazarusprojektet och efter bokcirkeln som hölls  gavs goda grunder att läsa om romanen. Det får emellertid bli ett senare projekt.

Acceleration i slutet av romanen

Frågade latineleverna om de ville se mina semesterbilder och de i kör: "Jaaa!"

En och annan fråga blev till och med ställd. Om Res Gestae, Caracallas termer och Trajanuskolonnen bl.a Det värmer i själen.

Jag har sagt det förut. När ska skolan börja styras av vetenskap i stället för  av Björklund? Björklund har sedan en månad haft ansvaret för all utbildning från förskola till forskning, då man avskaffade högskole- och forskningsministerposten. Lyckat!

Rom. Fiumicino. Naturbehoven kallar på uppmärksamhet. En titt på skyltarna ovanför: Rakt fram, bra! En snabb analys av övriga skyltar gör det emellertid klart att man egentligen menar höger. OK, höger då. Inom kort står vi öga mot öga med - en hiss. Visserligen med påtaglig urindoft, men ändå! Vi chansar ändå på hissen och trycker ned oss en våning, kliver ur, följer den universella symbolen en bit till och hamnar rätt till slut.

På väg från Vicolo delle Vacche (kogränd) ett par kvarter från Piazza Navona, styr vi hågen mot Forum Romanum för lite ruinspotting. Precis när jag stoppar ned handen i väskan och famlar efter en karta (mitt lokalsinne har denna resa varit utsatt för viss misstro) får vi syn på en skylt: Piazza Venezia. Bra, bara att följa pilarna. Eller...?

Efter en stunds vandring åt samma håll som pilen visat, upphör strax skyltningen. Vi chansar lite i korsningen - och hamnar faktiskt rätt.

Vatikanmuseet, i sökandet efter Sixtinska kapellet. Här finns det gott om skyltar och man kan välja olika vägar för att nå sitt mål. (Ett problem är emellertid att alla mål inte finns med på alla skyltar.) Hursomhelst väljer vi "the short itinerary" till Sixtinska, vilket visar sig vara ett misstag; snart befinner vi oss i en brant lutande trappa tillsammans med halva Japans population samt enstaka nordamerikaner som verkar ha kommit ifrån varandra, men de hittar som tur är varandra genom att ropa högt över japanerna och mig. Sen är det för övrigt "inga problem" att följa med folkströmmen till kapellet.

Mitt huvudsakliga uppdrag med museibesöket är att finna Laokoon. Han ska stå i Pius Clementinus museum, vilket verkar omöjligt att finna om man som jag befinner sig i ett av de andra museerna. Slutligen står jag och tittar in på Hercules i Sala Rotonda. Men jag kan inte komma in i rummet, måste ta en annan väg, enligt vakterna. Suck! Jag uppbådar min sista tapperhet och testar en ny grej: Jag går vilse lite med vilje och tittar sedan på skyltarna - och kommer faktiskt fram efter att ha armbågats lite med andra hälften av Japans befolkning.

Försökt hitta ut från Vatikanmuseet någon gång? Man tror att "uscita" betyder snabbaste vägen ut. Efter att ha gått förbi samma souvenirkiosk tre gånger börjar man undra om inte påven och dom går runt och flyttar på skyltarna med flit och använder övervakningsfilmerna som fredagsmysunderhållning.

Är det då så konstigt att Dan Brown väljer just Rom som miljö för romanen Änglar och demoner? I en stad där man ständigt får leta ledtrådar för att hitta nästa ledtråd för att lösa gåtan känns det inte ett dugg sökt att tro att Browns roman egentligen är based on a true story? Anagram, osynligt bläck och och dolda symboler - det är många koder som ska knäckas om man ska hitta rätt i den romerska labyrinten!

Nästan ute. Eller?

De här två åker med i resväskan. Vart jag ska? Till staden med stort R...